Majas första ljussättning: från platta ansikten till tydlig bild

Utgångsläget: en bild som inte lät sig rättas till

Maja började på kursen under de första höstveckorna. Hon arbetade redan med en liten webbsändning för en lokal förening och hade köpt två billiga lampor som hon riktade rakt mot programledaren. Resultatet var vad många får första gången: skarpa skuggor under näsa och haka, blanka pannor och en vägg bakom som såg gråare ut för varje minut.

Jag är ljudinstruktör och brukar inte leda ljusmodulen, men jag satt med i regin den dag Maja visade sina inspelningar för Karin Östberg. Det som slog mig var att hon redan lyssnade noga. Hon hörde att något var fel i bilden på samma sätt som man hör ett brus, men hade inga ord för vad hon såg.

Hon sa själv att hon hade lagt tid på att ändra kamerans inställningar, trots att felet satt i ljuset. Det är ett vanligt misstag. Kameran kan bara återge det som lamporna ger den, och då hjälper det inte att vrida på exponeringen om själva ljusbilden är dålig.

Nyckelljuset: en riktning att utgå från

Första övningen handlade om att bara ha ett ljus tänt. Karin lät Maja flytta nyckelljuset i små steg runt en gäst och titta på monitorn efter varje flytt. Ställd rakt framifrån blev ansiktet platt, för högt gav mörka ögonhålor, för lågt såg ut som en spökhistoria. Någonstans vid fyrtiofem grader från sidan och strax över ögonhöjd föll skuggorna mjukt och formade ansiktet.

Maja märkte också att ljusets storlek spelar roll. Med en softbox nära gästen blev övergångarna mellan ljus och skugga långsamma och hudtonen jämn. När hon drog tillbaka lampan blev skuggorna hårdare, även om ljuset var lika starkt.

Det som många förbiser är avståndet till programledaren. Ett ljus som står nära ger snabb falloff, så att en gäst som lutar sig framåt plötsligt blir överexponerad. Maja lärde sig att hellre välja ett något större ljus på lite längre håll och därmed få en jämnare yta att röra sig inom.

Fyllnadsljuset och kontrasten mellan sidorna

Nästa steg var att lägga till fyllnadsljus på motsatt sida. Här gjorde Maja först det klassiska felet att ställa det lika starkt som nyckelljuset, vilket tog bort all form igen. Karin bad henne dämpa det stegvis tills skuggsidan fortfarande hade detaljer men tydligt var mörkare än ljussidan.

Vi pratar om kontrastförhållande i kursen, men Maja hittade ett eget sätt att tänka på det. Hon såg fyllnadsljuset som något som ska hjälpa tittaren att se, inte något som ska synas. Om man märker att det finns två lampor har man gått för långt.

Hon testade också en vit skiva som reflektor i stället för en andra lampa. Det gav ett mjukare och mer återhållsamt resultat i hennes lilla lokal, där strömuttagen dessutom var begränsade. Valet mellan lampa och reflektor blev därmed en praktisk avvägning och inte en fråga om rätt eller fel.

• Starta med ett ljus och flytta det i små steg
• Dämpa fyllnadsljuset tills skuggsidan har kvar detaljer
• Prova en reflektor när lokalen saknar ström eller plats

Bakgrunden: så får bilden djup

Det sista som saknades var avstånd. Majas programledare satt tätt framför en vägg, och nyckelljuset kastade en skugga på den. Vi bad henne flytta stolen en bit framåt och lyfta bakgrunden med ett eget, svagare ljus. Plötsligt fick väggen en färg och ansiktet stod fram från den.

Karin visade henne också hur ett ljus bakifrån och uppifrån, en så kallad kantlinje, skiljer axlar och hår från bakgrunden. Maja tyckte först att det såg överdrivet ut på monitorn, men justerade ned det till en antydan, och då blev effekten precis rätt.

Det här är ofta det steg som får deltagare att förstå varför studioljus tar tid. Varje lampa har ett jobb: nyckelljuset formar, fyllnaden mjukar upp, bakgrundsljuset skapar djup och kantljuset avgränsar. När man vet jobbet för varje lampa slutar man gissa.

Det som hände med ljudet när ljuset blev bättre

Här kommer jag in som ljudinstruktör. När Maja flyttade lamporna uppåt och bakåt fick hon plats att hänga mikrofonen ovanför bild utan att den syntes. Tidigare hade hon haft den mitt i bilden eller så långt bort att rösten blev ihålig. Ljus och ljud hänger ihop mer än man tror, eftersom båda kräver fri yta kring gästen.

Lamporna hade dessutom en egen last. Hennes billiga dimmer gav ett svagt surrande som hördes i hörlurarna. Vi bytte nätdel och drog ljuskablarna på ett annat håll än mikrofonkabeln, och bruset försvann. Det var en liten sak men sådant tar man med sig till varje ny studio.

Jag tror att den lärdomen är viktigare än den ser ut. Den som ska arbeta i en nyhetsstudio behöver kunna se hur olika delar påverkar varandra, och inte bara sköta sin egen. Maja gick därifrån med en bättre förståelse för helheten.

Vad Maja gör annorlunda i dag

Några veckor senare skickade hon en ny inspelning. Programledaren såg utvilad ut, väggen hade en varm ton och ansiktet stod tydligt fram. Hon hade ritat en enkel skiss över lampornas placering och märkt golvet med tejp, så att uppställningen blev densamma varje sändning.

Hennes rutin är numera att tända ljusen en i taget och titta på monitorn efter varje, i samma ordning som under kursen. Hon säger att det tar tio minuter längre än förr men att hon sparar den tiden på att slippa korrigera i efterhand.

Det är ett realistiskt resultat. Maja är inte ljussättare till yrket och har inte blivit det på ett par veckor, men hon vet vad hon ska titta efter och i vilken ordning hon ska ändra saker. För en liten produktion är det en stor skillnad.

• Rita en skiss över lampornas placering
• Märk golvet med tejp för stol och stativ
• Tänd ljusen ett i taget och titta på monitorn