Så väljer och placerar vi mikrofoner i nyhetsstudion

Utgångspunkten är rösten, inte utrustningen

När nya kursdeltagare kommer till ljudmodulen har de ofta en lista med mikrofoner de vill prova. Jag brukar börja åt andra hållet: vad ska rösten göra i sändningen? En programledare som sitter still vid ett bord ställer andra krav än en reporter som går över studiogolvet med ett kort körschema i handen.

Därför går vi först igenom situationen. Hur många personer talar samtidigt, hur nära sitter de varandra, vilket rum står vi i och vad finns det för bakgrundsljud från ventilation och kameror? Först när de frågorna är besvarade blir mikrofonvalet enkelt.

Under tidig höst, när studion åter fylls av repetitioner efter sommaren, är det ett bra tillfälle att göra just den här genomgången. Utrustningen står där den stod, men rummet ljuder annorlunda när fler människor rör sig i det.

Tre mikrofontyper vi använder i kursen

Vi arbetar framför allt med klämmikrofoner, bordsmikrofoner och galgmikrofoner. Klämmikrofonen sitter på kavajslaget och ger en jämn nivå eftersom avståndet till munnen knappt ändras. Den passar nyhetsankaret som sitter eller står stilla, men den fångar också kläder, halsband och andning om den placeras slarvigt.

Bordsmikrofonen på sin lilla stativfot används vid samtal med flera gäster. Den ger ett naturligt ljud, men den fångar även bordet, så ett knackande finger eller ett papper som flyttas hörs direkt. Galgmikrofonen hänger ovanför och utanför bild och ger det mest levande ljudet, men kräver en person som håller den eller en stabil upphängning.

Ingen av dem är bäst i sig. Du lär dig vad var och en gör bra, och vad den kostar i form av extra arbete vid uppkoppling och kontroll.

• Klämmikrofon: jämn nivå, känslig för kläder
• Bordsmikrofon: naturligt ljud, fångar bordsljud
• Galgmikrofon: levande ljud, kräver noggrann hantering

Placering ger mer än dyr utrustning

Den vanligaste missen vi ser är en mikrofon som sitter för långt från munnen. Då höjer man förstärkningen på mixerbordet, och med den följer rumsklang, brus och rundgång. Att flytta en klämmikrofon några centimeter närmare, ungefär en handsbredd under hakan, gör ofta mer än något reglage.

För galgmikrofonen gäller vinkeln. Den ska peka mot munnen snett uppifrån, så att den hålls utanför bild men inte hamnar rakt ovanför, där den tappar bastoner. Bordsmikrofoner ställs så att talaren pratar något vid sidan av kapselns mitt, vilket dämpar de hårda p- och t-ljuden.

Vi övar på att lyssna med hörlurar medan någon annan flyttar mikrofonen. Skillnaden hörs direkt, och efter några omgångar vet du själv vart den ska sitta.

Mixerbordet: nivåer, brus och rundgång

På mixerbordet börjar vi med att sätta ingångsnivån så att rösten ligger bekvämt under det röda fältet även när programledaren höjer rösten. Hellre lite för lågt än för högt, eftersom brus går att hantera men förvrängning inte går att ta bort i efterhand.

Rundgång uppstår när ljudet från högtalare eller hörlurar tas upp av en mikrofon och förstärks i en slinga. Vi löser det genom placering, genom att sänka onödiga kanaler och genom att stänga av mikrofoner som ingen använder just nu. En ofta underskattad vana är att skjuta ner kanalen så snart någon slutat prata.

Karaktären på rösten justeras sist, med enkla filter för lågfrekvent buller och en försiktig utjämning. Målet är en tydlig röst, inte ett ljud man märker att någon har bearbetat.

• Sätt ingångsnivån med god marginal
• Stäng kanaler som inte används
• Justera klang först när nivåerna sitter

Kontrollrutinen före varje repetition

Innan någon sätter sig i studion går vi igenom en kort rutin. Batterier i trådlösa sändare byts eller kontrolleras, kablar följs med handen från mikrofon till ingång, och varje kanal testas med en röst som talar i normal samtalsstyrka. Den som testar läser ur körschemat, så att vi hör just de ord som ska sägas.

Sedan lyssnar vi efter det som inte syns på mätaren: ett lågt surr, ett knaster i en kontakt, ett ventilationsljud som kommer och går. Hellre hittar vi det nu än mitt i en sändning. I intercomsystemet bekräftar ljudteknikern att allt är klart innan produktionsledaren går vidare.

Rutinen tar några minuter. Den är lika viktig för den som sköter ljudet ensam som för ett helt produktionsgäng, och den är en av de saker deltagarna oftast tar med sig till sina egna arbetsplatser.

Att höra sitt eget misstag

Det mest användbara momentet i modulen är kanske när vi spelar upp en inspelning där deltagaren själv placerat mikrofonerna. Man hör en gäst som försvinner när hon vänder på huvudet, eller ett papper som rasslar mot en klämmikrofon. Ingen behöver peka ut felet, det hörs.

Därefter gör vi om samma övning med en ändring i taget. Först placeringen, sedan nivån, sist klangen. På det sättet förstår man vad som faktiskt gav förbättringen, i stället för att flytta tio saker på en gång och inte veta varför det blev bättre.

Det är ett lugnt sätt att lära sig, och det passar den som vill arbeta noggrant. Du behöver inga förkunskaper i ljud för att följa med, men en vilja att lyssna länge och flera gånger om.